Det första jag ser på väg till Johan Palms konsert är hans vansinnigt fula backdrop och det första jag hör är hur flickgänget vid kravallstaketet ropar efter honom.

Man fascineras av hur synkroniserat de skriker och undrar nästan om det är förinspelat. De får publiken att låta otroligt mycket större än den faktiskt är.

När bandet sedan gör entré visar det sig bestå av sex unga män, Johan och hans bror inräknade. Det är roligt att se, för de är mycket kompetenta. Fast vad hjälper det när de både ser ut och låter fruktansvärt tråkiga? Johan själv har övat poser hemma framför spegeln men skulle kanske ha övat lite mer. De sitter inte och det ser inte det minsta naturligt ut. Spelningen är rakt igenom polerad och opersonlig, mellansnacket är pinsamt.

 

Okej, helt värdelöst är det inte. Ibland blir det till och med lite intressant, som i ”More to her than meets the eye”. Den låten räddar tvåan i betyget tillsammans med det proffsiga framförandet, mellansnacket och poserna inte inräknade. Spelningens höjdpunkt är egentligen när något oförutsett verkligen händer – trumskinn som går sönder blir riktigt spännande.

 

Johan Palm har sagt att han trodde sig få fler äldre och manliga fans i och med sitt skivsläpp. Locka dit dem genom att spela ”Rebel, rebel”som extranummer då, som du tänkt, istället för ”Emma-Lee”.

 

Vi ser en ung man leva sin dröm. Det borde beröra, men gör inte det i fallet Johan Palm.

 

Magnus Mjöhagen

 

Berör inte. Johan Palm är en ung man som lever sin dröm, men det berör inte som det bör.
Fotograf: Jenny Lundberg

Källa