Vi hinner faktiskt vara utomhus i fem minuter innan det händer. En tjej i övre tonåren glider fram med en papperslapp och räcker den till Johan Palm.

- Min lillasyster älskar dig. Kan jag få en autograf?

Johan luskar reda på en penna, försöker hitta någon jämn yta att ha som underlag och rafsar ner sin signatur.

Det är det mest dramatiska som händer under vår halvtimme på Hötorget. I övrigt får idolen mest vinka lite på avstånd och några tjejer står en lång stund och fyller mobiltelefonernas minneskort med bilder.

En och en halv timme tidigare sitter han i ett rum på skivbolaget och surfar efter trummisskämt på sin bärbara. I högtalarna ljuder den alldeles nymixade debutskivan "My antidote", som Corren är den första tidningen att få höra. Det låter slimmad radiorock, fast med Suediga gitarrer och Johan Palms karakteristiskt spruckna stämma i förgrunden.

Sångaren själv är på spralligt humör. Han sjunger med i refrängerna och utsätter sin falsett för svåra prövningar. Han är ivrig att få se hur skivan ska tas emot, av fansen och recensenterna.

- Det brukar inte vara så bra när man kommer från Idol, va? frågar han.

Spår två är singelhiten "Emma-Lee", en snabb popdänga där Johans röst låter ihoppressad och ganska långt ifrån den ljusa Suede-stämman han skämde bort oss med i Idol.

Din röst har förändrats en del sen du sjöng "Knocking on heavens door" .

- Den har det, va? Den har blivit mörkare.

På "Emma-Lee" låter det nästan inte som att det är du.

- Den är mer klippt och radioanpassad än de andra. Det är väl logiskt när det är en singel. Men det är inga pitchändringseffekter som många tror.

Sista låten, "Let the dream begin", är den bästa. En kraftfull halvballad med mäktiga refränger i Suedes och Coldplays skola.

Johan Palm nickar. Nu har drömmen börjat.

Var det så här du drömde om att din debutskiva skulle låta?

- Jag hade inte så jätteutförliga fantasier. Man ser framför sig en scen som är dubbelt så bred som det här rummet, och en miljon i publiken. Man tänker i enkla bilder.

För ett år sedan var Johan Palm en fullständigt okänd 16-åring som gick i nian i Mjölby. En hastigt ivägslängd ansökan till Idol förändrade allt. På Youtube finns ett klipp när han precis har gått vidare från sitt första möte med juryn och i ett tillstånd av extas och förvirring klämmer ur sig: "det känns som att det bara händer på tv."

Han minns det tydligt.

- Det var som att ett lugn svepte över mig där i juryrummet. Jag tittade mig omkring och såg att det precis såg ut som det brukar göra på tv. Det var inte nervöst, bara overkligt. Det var mycket värre med första intervjun. En stor kamera i ett stort mörkt rum, en stor kameraman och en stor sån där ljudkille.

Han gör en snabb och rolig imitation av sig själv, med stammande röst och röstläget en halv oktav upp.

Ärligt talat inte helt olikt hur han pratar även utan en kamera i fejset, men efter lite längre umgänge med honom inser man att det finns en hel del glimt i ögat och vett och sans bakom den ivriga och lätt pubertala framtoningen. Vilket känns väldigt nyttigt med tanke på den fullständigt osannolika resa han har gjort det senaste året: från anonymitet till listetta och en armé av falsettskrikande 13-åriga tjejer som helst av allt tycks vilja äta upp honom.

- Även om det är viktigt att ta det på allvar så är det nödvändigt att inte göra det också. Jag ser till att ha kul och att njuta. Och att leva ett normalt liv vid sidan om, säger han.

Hur känns det i dig när du möter alla dessa skrikande tjejer?

- Jag får en sån egoboost så det är inte sant. Jag blir genast mycket mer självsäker. Och så glad att folk visar så mycket uppskattning, oavsett vilket sätt de gör det på.

Är det inte lite läskigt också?

- Nää. Overkligt, men inte läskigt.

Hur mycket tror du att dina fans bryr sig om hur din musik låter?

- De flesta gör det. Vissa elvaåringar kanske mest tycker att jag är cool och söt. Någon skrev i forumet något i stil med "Kan vi inte ha en Johan-träff och spela Johan-låtar som ?Posion? och ?Johnny the rocker??". Då har man ju inte så bra koll.

Och så far han ut i ett långt resonemang om maktmissbruk, vilket ansvar han har inför fansen. Och hur lätt det skulle vara att sabba hela karriären i ett litet fingerknäpp.

- Det funderar jag mycket på. Till exempel om jag sprang runt på stan och kissade på folk. Då skulle nog min karriär gå i botten, tror jag.

Eller så skulle du bara få en ny karriär.

- Ja. Som Youtube-fenomen.

Stockholm är hans hem nu. När vi ses har han precis flyttat in i ny lägenhet. Det var några som listade ut var han bodde senast, fast det var inte därför han flyttade.

- Den lägenheten låg väldigt nära en skola, så på nåt sätt var det väl självklart att det skulle märkas.

I höstas hoppade han av tekniska programmet i Mjölby, men nu har han kommit in på ett distansgymnasium och ska gå om ettan med början efter sommaren. Det blir Natur.

- Jag är ju tekniskt intresserad, men det fanns inte på distans. Jag ville ha något som är ganska... allmänt... eller vad heter det?

... brett?

- Ja. Brett. Brett Anderson.

Sen ger vi oss som sagt ut på promenad mot Hötorget. På vägen möter vi två stenhårda hiphopsnubbar i 21-årsåldern.

- Oj. Där har vi mina två största fans, säger Johan.

De går förbi utan att ta notis om honom.

Sen är vi framme vid konserthustrappan.

- Vet du hur man kan göra om man vill parkera på en handikapplats? Man lägger två trumpinnar i vindrutan, säger Johan Palm.

Källa